Jag är fjorton år och har för första gången uttalat något politiskt. Någonting som egentligen inte borde vara politiskt. Han som yttrat dem dumma, rasistiska, fördomsfulla orden skrattar åt mig, förvånas över att lilla jag sagt emot. Jag känner att jag brinner medan andra sitter tysta. Dem lyssnar inte, eller häpnas inte. Detta är kanske vardag trots allt. Någon backar mig men den vuxna i rummet säger inte något. Kan det vara för att hon är kvinna? De små killarna i rummet tar över, även om det endast är en eller två som pratar.

Diskussionen rör inte något särskilt och jag uttrycker mig som en person i åttan gör. Klumpigt och obildat. För en gångs skull är jag inte tyst, för en gångs skull lyssnar jag på riktigt. Det är första gången jag uppfattar vad dessa killar tycker och tänker. Jag förstår inte, det går inte att ta in. Ändå skriker jag och protesterar, försöker finna fel. Han som startade allt skämtar med mig efter lektionen. Tycker att vi är vänner nu, efter att vi pratat på riktigt. Kallar mig smeknamn och jag låtsas att jag hatar honom i ett år efter det. En annan kille tycker jag är cool som står emot. Tydligen är det jättesexigt…

Ett och ett halvt år går. Vi ser på och tar del av privilegiet som är brommabubblan. Vi lyssnar på tiggeri-skämt och står ut med sexism. Vi tar debatten i icke-frågor och låter dem ta plats plats, göra sig hörda. Är detta över snart, undrar jag. De kommer lyssna snart, tänker jag. Tiden går långsamt i Äppelviken men sedan finns den inte kvar. Det är det över, nian är över!!! Jag är lost, helt borta, vet inte riktigt vad jag gör i ett halvår. Helt plötsligt, fast egentligen inte alls, är allt förändrat.

Nu hatar jag dem, på riktigt. Jag är ARG, på riktigt. Jag förstår tillslut. Att allt började redan då, i åttan. Då de insåg sin privilegie. De insåg och de utnyttjade, de står för den, de älskar den. Och nu, idag, fortsätter de diskriminera och förtrycka. Och jag lyssnar inte längre för jag är inte där, och för att jag faktiskt inte orkar. I slutändan vet vi alla hur det kommer bli. De kommer ”lyckas”, andra kommer hamna i kläm, de kommer inte finnas tillslut, men sen så börjar allting om. Och därför hatar jag dem.